När jag klipper brukar det gå ganska långsamt, och så kommer någon regissör eller producent eller liknande och säger "klipp snabbare!". Nu när jag äntligen klipper något eget händer raka motsatsen. Jag klipper för snabbt.

Även danielle. Ursäkta att förra ligger ner.

Turister är vi allihopa.

Eftersom jag är smått maniskt kom jag idag in på http://stenskott.wordpress.com/
Den är mycket mer läsvärd än http://stenskott.blogspot.com/
Så klart.

Det blir nog bloggskugga här tills jag har ett sånt där härligt långfilmsjobb som är värt att blogga om på riktigt. Vem fan har någon anledning att läsa om vad jag tycker om Arvo Pärt, Sleepytime Gorilla Museum eller svenska filmbranschen?

Y

Stackars lilla y, precis i mitten, är enda tangenten utan funktion i final cuts normalinställningar. Jag har som vana att alltid ställa in så att y gör merge clips, en funktion jag ibland använder några tusen gånger per månad.

Dikten och verkligheten

Mitt första långfilmsmanus handlade om en väldigt ung man, på gränsen till pojke, som precis kommit ut från en ungdomsanstalt för ett i ung ålder begått dråp. Om ni sett Boy A så vet ni ungefär hur mitt manus såg ut (fast jag skrev det innan jag hört talas om den filmen).
I ett väldigt tidigt synopsis så var anledningen till dråpet en kärlekstriangel, men jag bestämde mig för att det var alldeles för otroligt och inte skulle fungera, all trovärdighet skulle försvunnit.
Det var riktigt, riktigt obehagligt att läsa morgontidningarna idag.

Ulrika By är den enda journalist som verkar förstå sig på ungdomar. När Expressens skribent använder uttrycket "den lilla figuren" om någon som erkänt dråp (och är misstänkt för mord), är By den enda som vågar ge sig på tanken att ungdomar faktiskt har känslor, och att de kan göra ont.

Saxat

Jag filar på en längre text om svenska filmbranschen. Tills den är klar:

The whole piece is a meditation on the theme of death. Pärt's biographer suggests that "how we live depends on our relationship with death: how we make music depends on our relationship to silence."

It is significant that the piece begins and ends with silence, i.e. that the silence is written in the score. What this means is that although the various instruments appear to enter progressively, they are actually "playing" right from the start. This silence creates a frame around the piece and can be seen as having a religious or spiritual significance. It suggests that we come from silence, and return to silence, it reminds us that before we were born and after we die we are silent with respect to this world.

Det får mig osökt att länka Gidon Kremers "Silencio" (som Spotify av någon anledning tror att Astor Piazzolla, en gammal salsa-räv, framför). En skiva att lyssna på när man vill försvinna i funderande. Förslag på saker att fundera på: Hur stort är universum? När var förra gången någon tänkte exakt samma tanke som jag tänker nu? Varför smakar Anderssons olika beroende på om man dricker ur en grön eller brun flaska?

Icke-spotify länk.

Lite nya videor

EP's Trailer Park - Black Heart



Elias & the Wizzkids - Mr Right Guy


Båda finns så klart i HD också.

Metropia

Metropia har man ju hört talas om ganska länge nu, nästan så länge jag har jobbat med film...och äntligen är några klipp släppta.
Det ser bra ut...och Patrik påminde mig om att det är Johan, som klipper Ond Tro, som även klippt Metropia. Hoppas jag får träffa Johan igen...

Jag blir lite nostalgisk över att den första datoranimerade långfilmen för vuxna utspelas i Farsta och att högdalstoppens vattentorn är med på ett hörn.

Asocialt nätverk.

Igår gick jag tidigt från kontoret för att kolla på champions league, men comhem hade kapsejsat. Det betydde även att jag inte hade internet-uppkoppling, så jag satte mig för att läsa istället, med musik från itunes istället för spotify.

Eftersom min dator är så smart så började den söka efter trådlöst nätverk när comhem inte funkade, och det enda som inte var lösenordsskyddat var ett apple-nätverk som nån av mina grannar har. Itunes ger mig då möjligheten att antingen spela upp musiken från min dator (kopplad till stereon), eller genom airport (antagligen kopplad till grannens stereo).
Jag funderade på att spela upp lite Sleepytime Gorilla Museum kl 1 på natten för att lära grannarna att de borde lösenordsskydda sitt nätverk, men tänkte att de antingen ogillar mig tillräckligt mycket som det är...

Ikväll ska jag sätta på en fet konvertering på datorn. Materialet till en musikvideo ska gå från 1080p h264 i 30 fps till prores i 24 fps, fast den ska gå i 25 fps.
Det är alltid lika nervöst när man gör nåt sånt, för fram tills man klickar på OK så vet man inte hur lång tid sånt kan ta. Jag kan bli utan dator ett tag...

Hjärta

Här om dagen satt och tittade på en sexscen. Visste inte riktigt hur jag skulle klippa.
I delen där de bägge parterna fortfarande hade kläder på sig hände någonting jag aldrig hört förrut. Båda hade myggor på sig under kläderna, små mikrofoner väldigt nära hjärtat. Just den här filen var konfigurerad så att man hörde den ena skådespelaren i vänster öra, och den andra i höger. När de höll om varandra började hjärtslagen bli högre och högre, och så sakteliga kom de i takt, och när de väl var i perfekt synk höll de sig där, resten av tagningen.
Skådespelare, alltså...

Det var en vacker slump, och tyvärr inget man någonsin kan ha med i en film.

Dagens självklara bloggämne är domen i Piratebay-målet. Ungefär hälften av mina vänner på facebook är filmarbetare, hälften är datornördar av samma typ som jag. Resultatet blir en härligt blandning av JAAAA och NEEEJ.
Eftersom jag följer strömmen är jag själv väldigt delad i frågan. Shariyar, t.ex. är väldigt glad över domen, men om man går in på PB-sidan för hans film har han där ett av väldigt få goda omdömen om hans film som jag sett. Dessutom från ett land där (jag antar att) hans film inte fått någon distribution.

Det går åt båda hållen, helt enkelt.

Englishrussia.com är världens bästa blog. De publicerar bilder på bizarra, vackra och annorlunda företeelser från Ryssland och f.d. Sovjet.

Idag har de röntgenbilder från en man som hade en gran växandes i lungorna. Det gör mig paranoid över att äta något med kärnor, vare sig det är gran eller banan.

påsk

Det senaste året har någonting växt inom mig. Jag har gått och blivit andlig, snudd på religiös.

Jag kommer inte ihåg vem, men när jag var liten var det någon som rynkade på näsan och sa att jag inte fick gå ut och leka på långfredagen. Jag borde sitta hemma, ta det lugnt och tänka på Jesu lidande. Då tyckte jag det var ganska fånigt, men numera gillar jag tanken. Kanske inte just Jesus, men att ta en dag då och då (kanske oftare än en gång om året), och sitta hemma och uppskatta alla som gör uppoffringar för mig.

Den äldre av mina systrar skriver en blogg, och ända sen den bloggen låg på Lunarstorm (ja, det var också bloggar, vet ni) så har jag tyckt om hennes inlägg om vad religiösa högtider betyder för henne. Speciellt långfredagen, då hon och hennes familj satt i spänd nervositet och såg fram emot påskdagen, då man fick fira något av det finaste som någonsin hänt. Jag är inte kristen, men jag tycker det är en otroligt vacker sed, och någonting icke-kristna också borde göra då och då.
Sånt pratar vi förstås aldrig om, systern och jag. Varför gör vi inte det?

--
Tyvärr har jag inte haft tid att sitta och vara andlig den här påsken, jag håller på med det i särklass svåraste arbetet jag någonsin tagit på mig. Jag har knappt sovit, och kommer inte bli klar i tid och stressar och försöker göra något som egentligen inte går.
Jag har verkligen inte tid att slösa här på bloggen, men man kan heller inte sitta med Final Cut framför sig i 16 timmar i sträck. Måste dela upp det i åttatimmarspass.

mer spotify-funderingar.

Som ni kanske märkt diggar jag spotify. Idag när jag gick för att se Kenny Begins (och ha filmskole-reunion) lämnade jag spotify på en spellista med en massa korta låtar. På de fyra timmar jag var hemifrån borde det spelats mellan 15 och 20 reklaminslag. Hjälper jag spotify om jag gör så?

Förra veckan hade de extrapris på kyckling på ICA. Nu är jag livrädd för att äta den. Jag brukar inte bli uppskrämd av skandalpress, och jag vet att chansen att just jag skulle äta glas är ganska liten, och att även om man sväljer en bit glas så dör man inte direkt av det...men ändå. Jag skulle vara paranoid av varje tugga.
Så vi får se. Min ömma moder har ju lärt mig att det är fult att slänga mat.

Efter som jag fått frågan några gånger är klippet under fejk. Det är så det ser ut när man filmar en propeller med en väldigt snabb slutarhastighet.

Sista dagarna och resan hem från Portland var rätt skakiga.

Igår natt satt vi och spelade Settlers of Catan. Det gjorde vi kvällen innan också, och jag vill säga att vi gjorde det kvällen innan det också. Men jag kommer inte riktigt ihåg.

Vi har sett film också, Watchmen var pinsamt dålig, medan Låt den rätte komma in var precis lika bra i Portland som i Stockholm.

Det här med att göra film i ett land där man knappt känner någon, det är underligt. Och inte att rekommendera. Jag tror inte jag kommer göra det igen, i alla fall inte utan ordentlig ekonomisk backning. Trist, men vad göra?

På Powell's bookstore har de ett signerat exemplar av Le Petit Prince.
Nån som har $13000 de inte behöver?

igår var en lång dag. på newark blev jag stoppad i passkontrollen, de var misstänksamma på något, antar jag, och tog in mig i ett litet rum och ställde konstiga frågor. jag svarade ärligt, och jag tror att de märkte det och släppte in mig.
i minneapolis fick jag springa till min sista flight och var sist på planet. så jag satt i fyra timmar och försökte intala mig själv att min väska på något mirakulöst sätt hade kommit med ombord, vilket det på något sätt hade också. jag är mycket imponerad av markpersonalen.

det här var den i särklass billigaste flighten till USA jag någonsin flygit, ungefär hälften av vad jag betalat tidigare, så jag trodde servicen skulle vara dålig. men det var också bland den bästa standarden på långflygningar jag varit med om. på continental får alla var sitt el uttag, t.ex., så jag satt och skrev på datorn nästan hela vägen till newark. maten var också riktigt bra, och jag satt till och med bekvämt (planet var halvfullt, så jag tog en nödutgång). mycket najs.

på morgonen idag tog jag en lång promenad till världens största bokhandel. den var imponerande, jag gick vilse, och var där i tre timmar. kommer antagligen gå tillbaka och köpa något. på lördag kommer ylva, på måndag börjar vi filma. det kommer bli grymt.

Slumdog Millionaire?

Va??? Det här kan vara bland de mer pinsamma "storslams" som hänt på oscarsgalan. Det var ju också lite pinsamt när Crash vann bästa film, men den vann ju knappt några fler.
Slumdog Millionaire är nog decenniets mest överskattade film.

Jag borde skrivit det här inlägget för några månader sen. Jag trodde jag hade det.

För övrigt har Spotify lagt till ECMs inspelningar av Arvo Pärts Für Alina (som jag länkat en video om för ett tag sen). De här inspelningarna är de enda Pärt själv tycker om, sägs det.
Om du vill köpa den här skivan kostar den 200 kr för två musikstycken, Fur Alina och Spiegel im Spiegel (i flera versioner). Eller så kan du lyssna på den gratis.

Jag undrar hur länge Spotfiy kommer klara sig ekonomiskt. Jag hör ingen reklam längre (antagligen för att de inte har någon som vill göra reklam under saker som Arvo Pärt), och ser nästan aldrig banner-adsen. Hur hjälper jag dem få in pengar för musiken jag lyssnar på utan att betala ett öre?

På något sätt har det gått en vecka sen Berlin. Jag hade tänkt skriva en lång sammanfattning, men har lyckats glömma bort vad det skulle stå i den.

Igår hade vi fest på festivalpalatset. Tänker inte säga så mycket mer än att unga filmskapare och gratis dricka är en bra blandning.

Jag mådde sådär halvbra imorse, men en tvåtimmars promenad i ett soligt och svinkallt berlin ner till Potzdamer Platz och en kort pratstund med Willem Defoe gjorde susen.
Vilken man! Underbar pratstund, och väldigt inspirerande.

Dagens första pass var med Tom Tykwer. Man kan tycka vad man vill om hans filmer (ett av klippen som visades var den ultrasexistiska förföljelsen i Parfymen), men att höra honom prata om sitt arbete och hur han uppskattar sitt team var underbart. Han var en av få filmskapare under veckan som inte ville sluta prata, och seminariet gick över med tiden c:a en halvtimme.

Ikväll blir det avslutningsfest på festivalpalatset. Har hört att våran ankomst på röda mattan kan komma att streamas live på berlinales hemsida. Kl 21, typ.

Eftersom jag inte vet vilken dag det är idag fick jag inte se den filmen jag ville se på kvällen, utan istället Soul Power, som är ihopklippt från outtakes av When We Were Kings och fokuserar på musikfestivalen innan Forman-Ali matchen.
James Brown, BB King och en massa andra fantastiska musiker åker "tillbaka" till Afrika för att spela musik. Härlig musik, härliga karaktärer och helt underbart foto. Höjdpunkten är resan ner, där ett flygplan fullt av blues och soul-musiker jammar i luften mellan Paris och Kinshasa. Dokumentärfilmsmagi.

tog lite sovmorgon imorse, och det seminariet jag faktiskt gick på visade sig vara rätt B. Tyvärr, eftersom jag sett fram emot en diskussion om hur man går mellan olika yrkes inom filmproduktion. Som det blev var det en tysk skådis/regissör, en dansk starlet-modell som också skrev och regisserade ibland (och svor om hur hon inte tyckte om filmarbetare) och en stackars fransk filmskapare som inte kunde engelska, pratade genom tolk och därmed knappt fick vara med i diskussionen. Jag gick efter halva.

Igår såg jag Somasedchaya Pomosch och blev lite småförälskad. Härligt socialrealistisk tragikomedi med halvmagiska inslag. Och för den som är intresserad av dagens Moskva är den ett måste. När jag kommer hem måste jag få tag på Herr Khlebnikovs andra filmer.

Av någon anledning har jag bara Willem Defoe i tankarna just nu. Vi får se om det går över på fredag.

Wim Wenders var precis så intressant som man skulle kunna tänka sig, och Emily Atef, som gjort den lysande The Stranger in Me hade fascinerande saker att säga om hur man gör research på ett otroligt svårt ämne.

Herr Kaminski var rätt söt när han började nörda ner sig i hur en tilt-shift fungerar, och visade samtidigt som han kommenterade kameratester och scener ur Fjärilen i glaskupan. Han var nog lite för snäll när publiken vägrade sluta ställa frågor (även om han röt till lite efter att någon frågade om RED när han tidigare sagt att han inte ville prata film/video).

Igår var det SFI-fest, men jag har lärt mig vad jag bör och inte bör skriva när mitt namn hör ihop med en text.

Just nu sitter Janusz Kaminski (han ja) ett tiotal meter ifrån mig och äter frukost. Jag har väl typ några tusen frågor, främst om Fjärilen i glaskupan, men Ari, som är fotograf (faktiskt inte artistnamn, hon borde få spons), sitter och pratar med honom, och jag vill inte störa.
Men det är så vi har det.

Tilda Swinton berättade att hon inte vill att hennes barn ska utsättas för "the tentactles of the disney corporation". Otroligt skönt att höra en hollywoodstjärna (trots att hon verkligen försökte övertyga oss att hon inte var det) säga sådana saker.
Hon hade en sån otrolig utstrålning och energi att man blir inspirerad bara av att lyssna på henne, både när hon pratar om hur hon först började spela i filmer eller när hon förklarar för en liten starstruck tjej att hon inte får mardrömmar av läskiga roller hon spelat.

Pippi Långstrump fick Christian Golbeck att vilja bli scenograf. Han visade klipp från tre filmer han har på Berlinale i år, The Reader, Krabat och Storm. Jag blev sugen att se alla tre (såklart) tills han villigt erkände att att Krabat verkligen inte var en bra film. Härligt med kreativt och lyckat folk som vågar erkänna sånt.

Frukosten presenterades av Avid, men hur god den än var tänker jag inte betala flertalet månadslöner för programvara jag inte behöver.
Jag börjar känna mig bekväm i min rosa väska. Det är möjligt att jag till och med kommer kunna använda den i Stockholm.
Tröjorna vi fått är av hög kvalitet, undrar vad de fick betala Hugo Boss för 400 hoodies. Jag har lyckats sno åt mig två, det tycker jag att jag är värd efter kaffe-incidented igår.

Efter lite välbehövd sömn är det up up and away.
Jag gör mitt allra bästa för att vara positiv till allt, men just idag är lite av en off-day. Ikväll är det i och för sig en session med Tilda Swinton, men skådisar som sitter och pratar om sitt arbete brukar ju vara hit or miss.

Nu öppnade frukosten. Tjo!

Klippning och Tavernier. Ganska standard.
Ikväll är det Dine and Shine, men det får ni fråga någon annan om hur det var, för på grund av något slags byråkratiskt problem får jag inte följa med. Idén är fin, ett gäng stjärnor från filmbranschen äter middag med ett gäng talents och byter regelbundet bord, så alla träffar alla.

Kanske åker ner och ser nån film istället, kanske sitter hemma och skriver. Har försökt hooka med Bonnie hela helgen, men vi går hela tiden om varandra.

Manus-seminariet var väldigt tillfredsställande. Humor på hög nivå när David Hare fick tre minuter på sig att förklara strukturen i The Hours.

Temat för BTC is "Turning points - suddenly it all happened". Det första alla tre filmskaparna sa var att de inte tycker om turning points, och döljer dem så gott de kan.

Sen sa de en massa andra saker också. Jag tänker inte sammanfatta något, jag tror att videor kommer komma upp på BTCs hemsida.

På invigningen för BTC såg vi ett par kortare filmer, varav en var helt förträfflig, en dokumentär om Wagah.

Längre än så kom jag inte på blogginlägget, för en turkisk dam kom och spillde kaffe över mig och min dator.
Mer info inom kort.

speed-dating

En av de intensivaste timmar jag varit med om.

En snabbis innan jag försöker hitta lunch:

På BTCs hemsida har de profiler på alla deltagare. Jag har redan fler profilvisningar i det registret än jag har på filmcafe. Är Sverige litet? Eller är svenskar inte nyfikna?

Det är lite som mega-Drömfabriken. Fast gratis. Jag förstår att SFI inte har resurser för något på den här skalan, men den stora skillnaden är att alla här är ungefär som jag, precis på gränsen till att kunna kalla sig proffs. På Drömfabriken är det ju lika mycket sjuttonåriga nyfikna besökare som vill se Helena Bergström prata som det är folk som faktiskt försöker eller är filmskapare. Här har allmänheten också möjlighet att komma på föreläsningar (kan tänka mig att det blir en del när Tilda Swinton ska prata), men BTC-deltagare har förtur.
Så här långt har jag hookat med en fotograf från Australien, en från Frankrike, en scenograf från New York en producent från Schweiz och de andra svenskarna här, Roozbeh och Nicolas.

Listan på föreläsare är också väldigt imponerande. Utöver namnkunnigt folk som Wim Wenders, Tom Tykwer och Stephen Frears är bredden på hantverksexperterna enorm och när man läser igenom deras CVn är det svårt att inte slås av häpnad. Det är mycket tyskar, så klart, men minst lika många från resten av Europa, Amerika och Asien.
Och, det viktigaste är att de är proffs. På drömfabriken är ju många föreläsare just det, föreläsare. Här är det nog ingen som har föreläsningar och bokskrivande som främsta sysselsättning.

Willem Defoe ville jättegärna vara med på BTC, men kommer inte till Berlin förrens på torsdag, sista dagen så de la till en föreläsning på fredag eftermiddag. Jag kommer vara där, med risk att missa flyget hem. Tur att jag ville ha en "ledig" dag i Berlin och inte bokade morgonflyget.

Kön till biljetter imorse var runt en timme. Jag ville inte stå till den, och fick således inte nån biljett till master classen i klippning. Ska försöka snirkla mig in ändå.
Lesson learned, resten av dagarna skaffar jag biljetter det första jag gör.

Väskan

Fylld med kul grejjer. Notera att den är rosa, de på "riktiga" berlinalen har röda.
Börjar jag bli besatt av skillnaden på rosa och rött? Och varför är Talent Campus-tröjorna vi fått röda?

Frukost

Lite som en filminspelning. Vi sitter på lådor och äter frukt.

Nu har jag fått min väska. Den är också rosa.
Problematiskt.

Jag är också lite besviken på frukosten (första gången alla samlades). Det var alldeles för få baskrar.
Trevlig stämning dock. Jag har redan fått en showreel (i utbyte mot ett visitkort).

Over and out.

The Exploding Girl

Titeln var bättre än filmen. Zoe Kazan nästan lika bra som titeln.

Kvällens höjdpunkt var när moderatorn i q&a:n efteråt säger hur coolt det var att filmen kunde utspelats sig vilken tidsperiod som helst, och hon drog till med sjuttiotalet.
Förrutom den där mobiltelefonen som är med i i princip hälften av scenerna.

Mycket intryck på en gång. Sov knappt inatt, missade nästan planet.

Dessutom glömmer jag hela tiden ta bilder på saker som jag borde ta bilder på. Jag får bättra mig på det.
Här är dagens enda bild, en liten biograf lite vid sidan om. Där vem som helst kommer in.

Ikväll ska jag försöka gå och se The Exploding Girl, som jag inte vet någonting om men min ackreditering ger mig tillåtelse att se. Det var ett gäng andra filmer jag också kunde se, men de var asiatiska allihop, och genom åren har jag lärt mig att inte se asiatisk film på festivaler.

Det där med ackreditering ja... mitt halsband är rosa, alla andra har röda. Det är för att jag är Talent Campus, inte riktiga Berlinale. Ska försöka roffa åt mig ett rött.
Mitt kort är grönt och har ett stort fett C i ena hörnet. Jag tror det betyder att jag inte är värd så mycket, men som vanligt får man ingen information om vad man får och inte får göra. Arga vakter får säga åt en när man håller på att gå över någon påhittad gräns istället.

Som tur är har jag (minst) ett hemligt vapen för att ta mig in på fester och mottagningar.
Fortsättning följer.

Jag inte fått min snygga Berlinale-väska än, vilket får mig att känna mig ännu mer utanför. Alla andra har en, oavsett ackreditering eller inte.

Bevisföring

Det finns en människa i världen som tycker att bevisföringen att en man för runt två tusen år sedan dog för att sedan återuppstå är starkare än bevisföringen att ett gäng tyskar gasade ihjäl några miljoner oskyldiga människor.

Eller så finns det flera såna människor. Det är i alla fall en underlig värld vi lever i.

Frilans

Mina första år i filmbranschen undrade jag hur man blev den där killen folk ringer. Jag såg mig omkring på inspelningar och såg att de allra flesta var rätt snygga, och tänkte att om man är snygg är det lättare att få jobb.
Men det stämmer inte riktigt. Egentligen handlar det om att bli ihågkommen. Om folk kommer ihåg att du existerar och inte har dåliga minnen ringer de igen.
Ikväll insåg jag är jag är väldigt oihågkombar (fräscht ord, jag vet).

Jag lär mig säga nej, ett ja i taget.

Spotify och klassiskt

Har hamnat i Spotify-träsket.

Jag har ett ganska stort bibliotek med mp3or, runt 60 gig, varav ungefär hälften är rippade från skivor jag äger. Det som verkligen saknas där är klassiskt. Jag har försökt ladda ner klassisk musik, men den brukar vara dåligt taggad och man har ingen aning om vad det är för inspelning man lyssnar på.

På Spotify har jag hittat nästan alla inspelningar jag velat höra, men inte kunnat för att de är svåra att få tag på (på CD).
Följaktligen har jag lyssnat på Arvo Pärt i Paavo Jarvis inspelningar. De är fantastiska.
Det hela slutade i att jag såg 24 Preludes for a Fugue och blev helt förälskad i vad som kan vara en av de flummigaste människor jag sett i en dokumentär.
Ett litet klipp, där Arvo berättar om Fur Alina:




Hur som helst tycker jag mycket om Spotify, men eftersom jag inte kan få ner musik till ipoden tror jag inte det kommer förändra hur jag lyssnar på musik. Dessutom saknas väldigt mycket som jag skulle vara intresserad av att lyssna på.
Det är dock riktigt kul att leta efter konstiga saker... Röda Armens orkester och kör sjunger God Save the Queen

Wiki-fun

Av en ren slump råkade jag klicka på kategorin Living People i en wikipedia-artikel. Där har de en lista på alla människor som lever och är viktiga, i hela världen.
Man får ont i huvudet av tanken. Jag önskar man kunde få upp hela listan på en sida.

Egentligen tycker jag inte om inlägg om Det Här Har Jag Gjort Idag, men här kommer en fet checklista:

Skicka en katt till england.
Hjälpa invalid-bror handla mat.
Fixa det sista på en musikvideo. (Fast det var förstås inte alls var det sista)
Fixa det näst sista på en reklamfilm. (Fast det var förstås inte alls det näst sista)
Hämta ut biljetter till invalid-bror på stadsteatern.
Klippa film i sex åtta timmar.
Skicka textning till en dvd.
Lära nån att man visst kan högerklicka på mac.

Nu ska jag sova.

Sagan om dagens outfit.

Det var en gång en tjej, sjutton år, som satt framför sin dator ganska mycket. Hon var varken snygg eller ful, snarare normal.
Hon tog rätt mycket fotografier på sig själv, och hon märkte att det fina med att ta bilder på sig själv var att man själv kunde välja hur man såg ut, och eftersom hon inte såg ut som en fotomodell kunde hon ta bort de nio av tio bilderna där hon inte såg ut som hon önskade sig att hon såg ut. Trots det blev det ändå flertalet bilder per dag.
Hon hade en blogg, där hon la upp de här bilderna, fast det var den tidiga sortens blogg innan folk var vana vid hur man läser en sån. Hon fick rätt mycket uppmärksamhet, av folk från alla åldrar och kön, eftersom hon var så snygg på alla bilderna och folk i allmänhet tycker om att titta på vackra människor.
Det här hände någon gång i slutet av nittiotalet när tonåriga tjejer inte skulle sitta framför datorer utan vara ut och vara Sociala, och ingen i hennes vänskapskrets visste att hon satt där vid sin dator så mycket. Men en dag hittade hennes pojkvän hennes blogg, och tyckte det var väldigt konstigt att det var så många bilder, och hon inte riktigt såg ut som hon egentligen gör.
Vår hjältinna hade ett dilemma. Skulle hon förklara för honom att hon tyckte om den digitala uppmärksamheten, eller bortförklara bloggen och sluta med bilderna?

Lösningen blev att hon varje dag hade olika kläder på sig, och kallade det hela för "Dagens Outfit", som en public service-tjänst om vad som är mode just idag. Eftersom hon var så snygg varje dag lyssnade folk och trodde faktiskt på att det var dagens mode. Man lyssnar ju gärna på snygga människor.
Och det var så dagens outfit blev till.

Svårt att sova?

Igår morse låg jag och hade svårt att sova, så jag satte på Sketches of Spain, världens bästa album.
Det slog mig att anledningen den är så speciell är att det känns som Miles spelar till någon, inte bara en mikrofon. Varenda ton är Miles som spyr ut hela sin själ till en person som står i studion framför honom.
Låter det som.
Jag hoppas han eller hon uppskattade det.