Tilda Swinton berättade att hon inte vill att hennes barn ska utsättas för "the tentactles of the disney corporation". Otroligt skönt att höra en hollywoodstjärna (trots att hon verkligen försökte övertyga oss att hon inte var det) säga sådana saker.
Hon hade en sån otrolig utstrålning och energi att man blir inspirerad bara av att lyssna på henne, både när hon pratar om hur hon först började spela i filmer eller när hon förklarar för en liten starstruck tjej att hon inte får mardrömmar av läskiga roller hon spelat.

Pippi Långstrump fick Christian Golbeck att vilja bli scenograf. Han visade klipp från tre filmer han har på Berlinale i år, The Reader, Krabat och Storm. Jag blev sugen att se alla tre (såklart) tills han villigt erkände att att Krabat verkligen inte var en bra film. Härligt med kreativt och lyckat folk som vågar erkänna sånt.

Frukosten presenterades av Avid, men hur god den än var tänker jag inte betala flertalet månadslöner för programvara jag inte behöver.
Jag börjar känna mig bekväm i min rosa väska. Det är möjligt att jag till och med kommer kunna använda den i Stockholm.
Tröjorna vi fått är av hög kvalitet, undrar vad de fick betala Hugo Boss för 400 hoodies. Jag har lyckats sno åt mig två, det tycker jag att jag är värd efter kaffe-incidented igår.

Efter lite välbehövd sömn är det up up and away.
Jag gör mitt allra bästa för att vara positiv till allt, men just idag är lite av en off-day. Ikväll är det i och för sig en session med Tilda Swinton, men skådisar som sitter och pratar om sitt arbete brukar ju vara hit or miss.

Nu öppnade frukosten. Tjo!

Klippning och Tavernier. Ganska standard.
Ikväll är det Dine and Shine, men det får ni fråga någon annan om hur det var, för på grund av något slags byråkratiskt problem får jag inte följa med. Idén är fin, ett gäng stjärnor från filmbranschen äter middag med ett gäng talents och byter regelbundet bord, så alla träffar alla.

Kanske åker ner och ser nån film istället, kanske sitter hemma och skriver. Har försökt hooka med Bonnie hela helgen, men vi går hela tiden om varandra.

Manus-seminariet var väldigt tillfredsställande. Humor på hög nivå när David Hare fick tre minuter på sig att förklara strukturen i The Hours.

Temat för BTC is "Turning points - suddenly it all happened". Det första alla tre filmskaparna sa var att de inte tycker om turning points, och döljer dem så gott de kan.

Sen sa de en massa andra saker också. Jag tänker inte sammanfatta något, jag tror att videor kommer komma upp på BTCs hemsida.

På invigningen för BTC såg vi ett par kortare filmer, varav en var helt förträfflig, en dokumentär om Wagah.

Längre än så kom jag inte på blogginlägget, för en turkisk dam kom och spillde kaffe över mig och min dator.
Mer info inom kort.

speed-dating

En av de intensivaste timmar jag varit med om.

En snabbis innan jag försöker hitta lunch:

På BTCs hemsida har de profiler på alla deltagare. Jag har redan fler profilvisningar i det registret än jag har på filmcafe. Är Sverige litet? Eller är svenskar inte nyfikna?

Det är lite som mega-Drömfabriken. Fast gratis. Jag förstår att SFI inte har resurser för något på den här skalan, men den stora skillnaden är att alla här är ungefär som jag, precis på gränsen till att kunna kalla sig proffs. På Drömfabriken är det ju lika mycket sjuttonåriga nyfikna besökare som vill se Helena Bergström prata som det är folk som faktiskt försöker eller är filmskapare. Här har allmänheten också möjlighet att komma på föreläsningar (kan tänka mig att det blir en del när Tilda Swinton ska prata), men BTC-deltagare har förtur.
Så här långt har jag hookat med en fotograf från Australien, en från Frankrike, en scenograf från New York en producent från Schweiz och de andra svenskarna här, Roozbeh och Nicolas.

Listan på föreläsare är också väldigt imponerande. Utöver namnkunnigt folk som Wim Wenders, Tom Tykwer och Stephen Frears är bredden på hantverksexperterna enorm och när man läser igenom deras CVn är det svårt att inte slås av häpnad. Det är mycket tyskar, så klart, men minst lika många från resten av Europa, Amerika och Asien.
Och, det viktigaste är att de är proffs. På drömfabriken är ju många föreläsare just det, föreläsare. Här är det nog ingen som har föreläsningar och bokskrivande som främsta sysselsättning.

Willem Defoe ville jättegärna vara med på BTC, men kommer inte till Berlin förrens på torsdag, sista dagen så de la till en föreläsning på fredag eftermiddag. Jag kommer vara där, med risk att missa flyget hem. Tur att jag ville ha en "ledig" dag i Berlin och inte bokade morgonflyget.

Kön till biljetter imorse var runt en timme. Jag ville inte stå till den, och fick således inte nån biljett till master classen i klippning. Ska försöka snirkla mig in ändå.
Lesson learned, resten av dagarna skaffar jag biljetter det första jag gör.

Väskan

Fylld med kul grejjer. Notera att den är rosa, de på "riktiga" berlinalen har röda.
Börjar jag bli besatt av skillnaden på rosa och rött? Och varför är Talent Campus-tröjorna vi fått röda?

Frukost

Lite som en filminspelning. Vi sitter på lådor och äter frukt.

Nu har jag fått min väska. Den är också rosa.
Problematiskt.

Jag är också lite besviken på frukosten (första gången alla samlades). Det var alldeles för få baskrar.
Trevlig stämning dock. Jag har redan fått en showreel (i utbyte mot ett visitkort).

Over and out.

The Exploding Girl

Titeln var bättre än filmen. Zoe Kazan nästan lika bra som titeln.

Kvällens höjdpunkt var när moderatorn i q&a:n efteråt säger hur coolt det var att filmen kunde utspelats sig vilken tidsperiod som helst, och hon drog till med sjuttiotalet.
Förrutom den där mobiltelefonen som är med i i princip hälften av scenerna.

Mycket intryck på en gång. Sov knappt inatt, missade nästan planet.

Dessutom glömmer jag hela tiden ta bilder på saker som jag borde ta bilder på. Jag får bättra mig på det.
Här är dagens enda bild, en liten biograf lite vid sidan om. Där vem som helst kommer in.

Ikväll ska jag försöka gå och se The Exploding Girl, som jag inte vet någonting om men min ackreditering ger mig tillåtelse att se. Det var ett gäng andra filmer jag också kunde se, men de var asiatiska allihop, och genom åren har jag lärt mig att inte se asiatisk film på festivaler.

Det där med ackreditering ja... mitt halsband är rosa, alla andra har röda. Det är för att jag är Talent Campus, inte riktiga Berlinale. Ska försöka roffa åt mig ett rött.
Mitt kort är grönt och har ett stort fett C i ena hörnet. Jag tror det betyder att jag inte är värd så mycket, men som vanligt får man ingen information om vad man får och inte får göra. Arga vakter får säga åt en när man håller på att gå över någon påhittad gräns istället.

Som tur är har jag (minst) ett hemligt vapen för att ta mig in på fester och mottagningar.
Fortsättning följer.

Jag inte fått min snygga Berlinale-väska än, vilket får mig att känna mig ännu mer utanför. Alla andra har en, oavsett ackreditering eller inte.

Bevisföring

Det finns en människa i världen som tycker att bevisföringen att en man för runt två tusen år sedan dog för att sedan återuppstå är starkare än bevisföringen att ett gäng tyskar gasade ihjäl några miljoner oskyldiga människor.

Eller så finns det flera såna människor. Det är i alla fall en underlig värld vi lever i.

Frilans

Mina första år i filmbranschen undrade jag hur man blev den där killen folk ringer. Jag såg mig omkring på inspelningar och såg att de allra flesta var rätt snygga, och tänkte att om man är snygg är det lättare att få jobb.
Men det stämmer inte riktigt. Egentligen handlar det om att bli ihågkommen. Om folk kommer ihåg att du existerar och inte har dåliga minnen ringer de igen.
Ikväll insåg jag är jag är väldigt oihågkombar (fräscht ord, jag vet).

Jag lär mig säga nej, ett ja i taget.

Spotify och klassiskt

Har hamnat i Spotify-träsket.

Jag har ett ganska stort bibliotek med mp3or, runt 60 gig, varav ungefär hälften är rippade från skivor jag äger. Det som verkligen saknas där är klassiskt. Jag har försökt ladda ner klassisk musik, men den brukar vara dåligt taggad och man har ingen aning om vad det är för inspelning man lyssnar på.

På Spotify har jag hittat nästan alla inspelningar jag velat höra, men inte kunnat för att de är svåra att få tag på (på CD).
Följaktligen har jag lyssnat på Arvo Pärt i Paavo Jarvis inspelningar. De är fantastiska.
Det hela slutade i att jag såg 24 Preludes for a Fugue och blev helt förälskad i vad som kan vara en av de flummigaste människor jag sett i en dokumentär.
Ett litet klipp, där Arvo berättar om Fur Alina:




Hur som helst tycker jag mycket om Spotify, men eftersom jag inte kan få ner musik till ipoden tror jag inte det kommer förändra hur jag lyssnar på musik. Dessutom saknas väldigt mycket som jag skulle vara intresserad av att lyssna på.
Det är dock riktigt kul att leta efter konstiga saker... Röda Armens orkester och kör sjunger God Save the Queen

Wiki-fun

Av en ren slump råkade jag klicka på kategorin Living People i en wikipedia-artikel. Där har de en lista på alla människor som lever och är viktiga, i hela världen.
Man får ont i huvudet av tanken. Jag önskar man kunde få upp hela listan på en sida.

Egentligen tycker jag inte om inlägg om Det Här Har Jag Gjort Idag, men här kommer en fet checklista:

Skicka en katt till england.
Hjälpa invalid-bror handla mat.
Fixa det sista på en musikvideo. (Fast det var förstås inte alls var det sista)
Fixa det näst sista på en reklamfilm. (Fast det var förstås inte alls det näst sista)
Hämta ut biljetter till invalid-bror på stadsteatern.
Klippa film i sex åtta timmar.
Skicka textning till en dvd.
Lära nån att man visst kan högerklicka på mac.

Nu ska jag sova.

Sagan om dagens outfit.

Det var en gång en tjej, sjutton år, som satt framför sin dator ganska mycket. Hon var varken snygg eller ful, snarare normal.
Hon tog rätt mycket fotografier på sig själv, och hon märkte att det fina med att ta bilder på sig själv var att man själv kunde välja hur man såg ut, och eftersom hon inte såg ut som en fotomodell kunde hon ta bort de nio av tio bilderna där hon inte såg ut som hon önskade sig att hon såg ut. Trots det blev det ändå flertalet bilder per dag.
Hon hade en blogg, där hon la upp de här bilderna, fast det var den tidiga sortens blogg innan folk var vana vid hur man läser en sån. Hon fick rätt mycket uppmärksamhet, av folk från alla åldrar och kön, eftersom hon var så snygg på alla bilderna och folk i allmänhet tycker om att titta på vackra människor.
Det här hände någon gång i slutet av nittiotalet när tonåriga tjejer inte skulle sitta framför datorer utan vara ut och vara Sociala, och ingen i hennes vänskapskrets visste att hon satt där vid sin dator så mycket. Men en dag hittade hennes pojkvän hennes blogg, och tyckte det var väldigt konstigt att det var så många bilder, och hon inte riktigt såg ut som hon egentligen gör.
Vår hjältinna hade ett dilemma. Skulle hon förklara för honom att hon tyckte om den digitala uppmärksamheten, eller bortförklara bloggen och sluta med bilderna?

Lösningen blev att hon varje dag hade olika kläder på sig, och kallade det hela för "Dagens Outfit", som en public service-tjänst om vad som är mode just idag. Eftersom hon var så snygg varje dag lyssnade folk och trodde faktiskt på att det var dagens mode. Man lyssnar ju gärna på snygga människor.
Och det var så dagens outfit blev till.

Svårt att sova?

Igår morse låg jag och hade svårt att sova, så jag satte på Sketches of Spain, världens bästa album.
Det slog mig att anledningen den är så speciell är att det känns som Miles spelar till någon, inte bara en mikrofon. Varenda ton är Miles som spyr ut hela sin själ till en person som står i studion framför honom.
Låter det som.
Jag hoppas han eller hon uppskattade det.

strejkvisor (mer Carla)

det är faktiskt rätt genialt...

Strejk

Nu tänker jag inte blogga mer förrens pappa gör det.

Pinsamt erkännande

En annan sak jag hade tänkt blogga om var hur konstigt det är att Blindness inte har något svenskt releasedatum. Nobel-relaterad, stora stjärnor, och en riktigt, riktigt bra film.
Problemet är att jag inte vet varför det är så, förutom att vi har ett biomonopol, så det blir inget inlägg om det.

Anton och Fashion går inte ihop.

Igår var det nån slags reklamfilm i modebranschen. Efter mardrömmen att behöva casta tonåriga anorektiker var det ju bara inspelningen kvar, då dessa tonåringar skulle sminkas och kläs som aristokratiska bejbs c:a cekelskiftet.

Det är tur att det är kvinnor som gjort kläderna, producerat filmen och regisserat. De fick stå för objektifieringen, en liten FAD som jag har helt enkelt inte den befogenheten. Idag när vi satt och tittade igenom materialet kom vi fram till att bästa beskrivning var flickskola gone horribly wrong.
Typ, hon coola tjugoåringen slängde ut lärarna, tog alla femtonåringar till fånga och gjorde bordell av det hela.
Så kan en DIY reklam regisserad av en feminist alltså se ut. Ni får se när jag klippt och färgkorrat och klippt om för musiken och färgkorrat om för kunden och ljudlagt klart.


Som en del i klipparbetet har jag idag lyssnat på läskig musik och i samma veva fått ett gäng nya NAVE-låtar och förälskat mig i Carla Kihlstedt igen. Den förre är en kompis från USA som gör musik olik all du nånsin hört. Den senare spelar inte bara fiol för en viss herr Waits, utan även för ett experimentellt hardcore/metal band med det lustiga namnet Sleepytime Gorilla Museum där hon även sjunger samtidigt som hon shreddar. Andra kanske känner henne från Tin Hat, en av de bättre moderna jazzgrupperna.
Allra bäst är hon dock som här, avskalad och i egen regi. Den som inte klarar av musik i mindre än 60 bpm kan hoppa till 2:30 i klippet då det blir lite svängigare.

Upp kl 5. Till Ringen. Skjuts sen.
Jag trodde vi skulle spela in i Tierp, som jag trodde låg nära Uppsala. Det visar sig att vi egentligen spelade in 7 mil norr om Tierp. Det var alltså en bit dit.



Väl där möts jag av lera. Massiv lera. Det syns såklart inte på bilden, men men det var säkert decimeterdjupt på sina ställen. Trots gummistövlar hade jag så klart lera upp till knäna när jag kom hem.



Sen var vi som vanligt alldeles för många på en alldeles för liten plats, resultatet blev att hallen fick en skofri zon så man kom igenom.


Vad gjorde jag då på denna inspelning? Jo, vi skulle filma en scen där två av dramatens finest skulle brottas. I leran.
Vi filmade aldrig scenen, och jag hade i princip inget att göra hela dan. Efter bara åtta timmar åkte jag hem. Jag skulle tro att de fortfarande håller på nu, sex sju timmar senare.

Dagens finaste var de tre praktikanterna som fick order om att ligga på golvet för att inte synas i bild och lyckades somna under ett bord i någon slags trippelsked.




Annars har jag B-fotat DI-film, ansökt till DI, skickat manus och projektbeskrivningar hejvillt, skvallrat en massa, skrivit några halvhemliga manus och några helhemliga.
Nu blir det åka av!

Just det, Bond...
Det är inte ofta jag blir besviken på filmer. Om det är en film jag sett fram emot mycket kan jag antingen acceptera att jag inte förstod den, eller tänka "jaja, den är väl gjort för nån annan".
Men nya Bond hamnar precis däremellan.
Jag gillar de klassiska filmerna för att de är Bond. Jag gillar Casino Royale som fan, för att det är en riktigt bra film med några få, väl utvalda, Bond-inslag. Men Quantum trampar fel överallt, och det blir bara en sunkig röra som varker berör eller ger en den där känslan som till och med herr Brosnan fick fram.
Ta scenen där Mathis ligger blodig på gatan...om den hade varit i Casino Royale har jag en känsla av att den faktiskt hade berört. Nu brydde jag mig inte alls. Eller jämför scenen där Bond träffar vad hon nu heter, med scenen i Casino där han och Vesper träffas. Ibland är en stilla middag på ett tåg en bättre plats att flirta än under en biljakt.

Den enda traditionen som följdes i Quantum var att förtexterna var det bästa med filmen. Det känns som den gruppen animatörer jobbade mer helhjärtat än herrarna Forster, Craig och Amalric.

Lite viktiga nyheter från världen i stort:

Förra veckan var jag på landet med mina favoritmänniskor som var tillgängliga. Det var precis vad som behövdes, fyra dagar whisky och skräckfilm. Vi hade till och med pumpor.
Jag diskade rätt mycket, vilket var trevligt. Varför slänger jag mig på disken utanför mitt eget hem, men låter mitt kök stå orört i veckor?

Hur som helst var middagarna rätt trevliga. Sista kvällen firades med att sex personer delade på två kilo lammstek, två kilo potatisgratäng och en hel plåt med rödbetor och chevre.
Ja just det, vi bakade runt 60 kanelbullar också.

Så vill jag alltid leva.

Jag hade tippat den som årets sommarplåga, men videon kom inte förrens nu.

Gissa budgeten...


Och sen går man in på youtubesidan och ser att det är UMG, och undrar varför de inte kan lägga mer dineros på videon...
För vad den kostade blev det rätt okej, men man blir ju lite sned.

Jag har bara sett youtube-versionen, men vill se den i riktig upplösning, för vi filmade med stillbildsgluggar, vissa ihoptejpade...kan det verkligen se bra ut?

Ales björk-impression

Some light reading.

Antalet syskonbarn är nu uppe i tio. Det är riktigt coolt.
Dessutom är vi en väldigt modern familj, så könsfördelningen är jämn.

Kvällens finaste hattar!

Chris är sjukt förtjust i pelmeni.

Till mamma