igår var en lång dag. på newark blev jag stoppad i passkontrollen, de var misstänksamma på något, antar jag, och tog in mig i ett litet rum och ställde konstiga frågor. jag svarade ärligt, och jag tror att de märkte det och släppte in mig.
i minneapolis fick jag springa till min sista flight och var sist på planet. så jag satt i fyra timmar och försökte intala mig själv att min väska på något mirakulöst sätt hade kommit med ombord, vilket det på något sätt hade också. jag är mycket imponerad av markpersonalen.

det här var den i särklass billigaste flighten till USA jag någonsin flygit, ungefär hälften av vad jag betalat tidigare, så jag trodde servicen skulle vara dålig. men det var också bland den bästa standarden på långflygningar jag varit med om. på continental får alla var sitt el uttag, t.ex., så jag satt och skrev på datorn nästan hela vägen till newark. maten var också riktigt bra, och jag satt till och med bekvämt (planet var halvfullt, så jag tog en nödutgång). mycket najs.

på morgonen idag tog jag en lång promenad till världens största bokhandel. den var imponerande, jag gick vilse, och var där i tre timmar. kommer antagligen gå tillbaka och köpa något. på lördag kommer ylva, på måndag börjar vi filma. det kommer bli grymt.

Slumdog Millionaire?

Va??? Det här kan vara bland de mer pinsamma "storslams" som hänt på oscarsgalan. Det var ju också lite pinsamt när Crash vann bästa film, men den vann ju knappt några fler.
Slumdog Millionaire är nog decenniets mest överskattade film.

Jag borde skrivit det här inlägget för några månader sen. Jag trodde jag hade det.

För övrigt har Spotify lagt till ECMs inspelningar av Arvo Pärts Für Alina (som jag länkat en video om för ett tag sen). De här inspelningarna är de enda Pärt själv tycker om, sägs det.
Om du vill köpa den här skivan kostar den 200 kr för två musikstycken, Fur Alina och Spiegel im Spiegel (i flera versioner). Eller så kan du lyssna på den gratis.

Jag undrar hur länge Spotfiy kommer klara sig ekonomiskt. Jag hör ingen reklam längre (antagligen för att de inte har någon som vill göra reklam under saker som Arvo Pärt), och ser nästan aldrig banner-adsen. Hur hjälper jag dem få in pengar för musiken jag lyssnar på utan att betala ett öre?

På något sätt har det gått en vecka sen Berlin. Jag hade tänkt skriva en lång sammanfattning, men har lyckats glömma bort vad det skulle stå i den.

Igår hade vi fest på festivalpalatset. Tänker inte säga så mycket mer än att unga filmskapare och gratis dricka är en bra blandning.

Jag mådde sådär halvbra imorse, men en tvåtimmars promenad i ett soligt och svinkallt berlin ner till Potzdamer Platz och en kort pratstund med Willem Defoe gjorde susen.
Vilken man! Underbar pratstund, och väldigt inspirerande.

Dagens första pass var med Tom Tykwer. Man kan tycka vad man vill om hans filmer (ett av klippen som visades var den ultrasexistiska förföljelsen i Parfymen), men att höra honom prata om sitt arbete och hur han uppskattar sitt team var underbart. Han var en av få filmskapare under veckan som inte ville sluta prata, och seminariet gick över med tiden c:a en halvtimme.

Ikväll blir det avslutningsfest på festivalpalatset. Har hört att våran ankomst på röda mattan kan komma att streamas live på berlinales hemsida. Kl 21, typ.

Eftersom jag inte vet vilken dag det är idag fick jag inte se den filmen jag ville se på kvällen, utan istället Soul Power, som är ihopklippt från outtakes av When We Were Kings och fokuserar på musikfestivalen innan Forman-Ali matchen.
James Brown, BB King och en massa andra fantastiska musiker åker "tillbaka" till Afrika för att spela musik. Härlig musik, härliga karaktärer och helt underbart foto. Höjdpunkten är resan ner, där ett flygplan fullt av blues och soul-musiker jammar i luften mellan Paris och Kinshasa. Dokumentärfilmsmagi.

tog lite sovmorgon imorse, och det seminariet jag faktiskt gick på visade sig vara rätt B. Tyvärr, eftersom jag sett fram emot en diskussion om hur man går mellan olika yrkes inom filmproduktion. Som det blev var det en tysk skådis/regissör, en dansk starlet-modell som också skrev och regisserade ibland (och svor om hur hon inte tyckte om filmarbetare) och en stackars fransk filmskapare som inte kunde engelska, pratade genom tolk och därmed knappt fick vara med i diskussionen. Jag gick efter halva.

Igår såg jag Somasedchaya Pomosch och blev lite småförälskad. Härligt socialrealistisk tragikomedi med halvmagiska inslag. Och för den som är intresserad av dagens Moskva är den ett måste. När jag kommer hem måste jag få tag på Herr Khlebnikovs andra filmer.

Av någon anledning har jag bara Willem Defoe i tankarna just nu. Vi får se om det går över på fredag.

Wim Wenders var precis så intressant som man skulle kunna tänka sig, och Emily Atef, som gjort den lysande The Stranger in Me hade fascinerande saker att säga om hur man gör research på ett otroligt svårt ämne.

Herr Kaminski var rätt söt när han började nörda ner sig i hur en tilt-shift fungerar, och visade samtidigt som han kommenterade kameratester och scener ur Fjärilen i glaskupan. Han var nog lite för snäll när publiken vägrade sluta ställa frågor (även om han röt till lite efter att någon frågade om RED när han tidigare sagt att han inte ville prata film/video).

Igår var det SFI-fest, men jag har lärt mig vad jag bör och inte bör skriva när mitt namn hör ihop med en text.

Just nu sitter Janusz Kaminski (han ja) ett tiotal meter ifrån mig och äter frukost. Jag har väl typ några tusen frågor, främst om Fjärilen i glaskupan, men Ari, som är fotograf (faktiskt inte artistnamn, hon borde få spons), sitter och pratar med honom, och jag vill inte störa.
Men det är så vi har det.

Tilda Swinton berättade att hon inte vill att hennes barn ska utsättas för "the tentactles of the disney corporation". Otroligt skönt att höra en hollywoodstjärna (trots att hon verkligen försökte övertyga oss att hon inte var det) säga sådana saker.
Hon hade en sån otrolig utstrålning och energi att man blir inspirerad bara av att lyssna på henne, både när hon pratar om hur hon först började spela i filmer eller när hon förklarar för en liten starstruck tjej att hon inte får mardrömmar av läskiga roller hon spelat.

Pippi Långstrump fick Christian Golbeck att vilja bli scenograf. Han visade klipp från tre filmer han har på Berlinale i år, The Reader, Krabat och Storm. Jag blev sugen att se alla tre (såklart) tills han villigt erkände att att Krabat verkligen inte var en bra film. Härligt med kreativt och lyckat folk som vågar erkänna sånt.

Frukosten presenterades av Avid, men hur god den än var tänker jag inte betala flertalet månadslöner för programvara jag inte behöver.
Jag börjar känna mig bekväm i min rosa väska. Det är möjligt att jag till och med kommer kunna använda den i Stockholm.
Tröjorna vi fått är av hög kvalitet, undrar vad de fick betala Hugo Boss för 400 hoodies. Jag har lyckats sno åt mig två, det tycker jag att jag är värd efter kaffe-incidented igår.

Efter lite välbehövd sömn är det up up and away.
Jag gör mitt allra bästa för att vara positiv till allt, men just idag är lite av en off-day. Ikväll är det i och för sig en session med Tilda Swinton, men skådisar som sitter och pratar om sitt arbete brukar ju vara hit or miss.

Nu öppnade frukosten. Tjo!

Klippning och Tavernier. Ganska standard.
Ikväll är det Dine and Shine, men det får ni fråga någon annan om hur det var, för på grund av något slags byråkratiskt problem får jag inte följa med. Idén är fin, ett gäng stjärnor från filmbranschen äter middag med ett gäng talents och byter regelbundet bord, så alla träffar alla.

Kanske åker ner och ser nån film istället, kanske sitter hemma och skriver. Har försökt hooka med Bonnie hela helgen, men vi går hela tiden om varandra.

Manus-seminariet var väldigt tillfredsställande. Humor på hög nivå när David Hare fick tre minuter på sig att förklara strukturen i The Hours.

Temat för BTC is "Turning points - suddenly it all happened". Det första alla tre filmskaparna sa var att de inte tycker om turning points, och döljer dem så gott de kan.

Sen sa de en massa andra saker också. Jag tänker inte sammanfatta något, jag tror att videor kommer komma upp på BTCs hemsida.

På invigningen för BTC såg vi ett par kortare filmer, varav en var helt förträfflig, en dokumentär om Wagah.

Längre än så kom jag inte på blogginlägget, för en turkisk dam kom och spillde kaffe över mig och min dator.
Mer info inom kort.

speed-dating

En av de intensivaste timmar jag varit med om.

En snabbis innan jag försöker hitta lunch:

På BTCs hemsida har de profiler på alla deltagare. Jag har redan fler profilvisningar i det registret än jag har på filmcafe. Är Sverige litet? Eller är svenskar inte nyfikna?

Det är lite som mega-Drömfabriken. Fast gratis. Jag förstår att SFI inte har resurser för något på den här skalan, men den stora skillnaden är att alla här är ungefär som jag, precis på gränsen till att kunna kalla sig proffs. På Drömfabriken är det ju lika mycket sjuttonåriga nyfikna besökare som vill se Helena Bergström prata som det är folk som faktiskt försöker eller är filmskapare. Här har allmänheten också möjlighet att komma på föreläsningar (kan tänka mig att det blir en del när Tilda Swinton ska prata), men BTC-deltagare har förtur.
Så här långt har jag hookat med en fotograf från Australien, en från Frankrike, en scenograf från New York en producent från Schweiz och de andra svenskarna här, Roozbeh och Nicolas.

Listan på föreläsare är också väldigt imponerande. Utöver namnkunnigt folk som Wim Wenders, Tom Tykwer och Stephen Frears är bredden på hantverksexperterna enorm och när man läser igenom deras CVn är det svårt att inte slås av häpnad. Det är mycket tyskar, så klart, men minst lika många från resten av Europa, Amerika och Asien.
Och, det viktigaste är att de är proffs. På drömfabriken är ju många föreläsare just det, föreläsare. Här är det nog ingen som har föreläsningar och bokskrivande som främsta sysselsättning.

Willem Defoe ville jättegärna vara med på BTC, men kommer inte till Berlin förrens på torsdag, sista dagen så de la till en föreläsning på fredag eftermiddag. Jag kommer vara där, med risk att missa flyget hem. Tur att jag ville ha en "ledig" dag i Berlin och inte bokade morgonflyget.

Kön till biljetter imorse var runt en timme. Jag ville inte stå till den, och fick således inte nån biljett till master classen i klippning. Ska försöka snirkla mig in ändå.
Lesson learned, resten av dagarna skaffar jag biljetter det första jag gör.

Väskan

Fylld med kul grejjer. Notera att den är rosa, de på "riktiga" berlinalen har röda.
Börjar jag bli besatt av skillnaden på rosa och rött? Och varför är Talent Campus-tröjorna vi fått röda?

Frukost

Lite som en filminspelning. Vi sitter på lådor och äter frukt.

Nu har jag fått min väska. Den är också rosa.
Problematiskt.

Jag är också lite besviken på frukosten (första gången alla samlades). Det var alldeles för få baskrar.
Trevlig stämning dock. Jag har redan fått en showreel (i utbyte mot ett visitkort).

Over and out.

The Exploding Girl

Titeln var bättre än filmen. Zoe Kazan nästan lika bra som titeln.

Kvällens höjdpunkt var när moderatorn i q&a:n efteråt säger hur coolt det var att filmen kunde utspelats sig vilken tidsperiod som helst, och hon drog till med sjuttiotalet.
Förrutom den där mobiltelefonen som är med i i princip hälften av scenerna.

Mycket intryck på en gång. Sov knappt inatt, missade nästan planet.

Dessutom glömmer jag hela tiden ta bilder på saker som jag borde ta bilder på. Jag får bättra mig på det.
Här är dagens enda bild, en liten biograf lite vid sidan om. Där vem som helst kommer in.

Ikväll ska jag försöka gå och se The Exploding Girl, som jag inte vet någonting om men min ackreditering ger mig tillåtelse att se. Det var ett gäng andra filmer jag också kunde se, men de var asiatiska allihop, och genom åren har jag lärt mig att inte se asiatisk film på festivaler.

Det där med ackreditering ja... mitt halsband är rosa, alla andra har röda. Det är för att jag är Talent Campus, inte riktiga Berlinale. Ska försöka roffa åt mig ett rött.
Mitt kort är grönt och har ett stort fett C i ena hörnet. Jag tror det betyder att jag inte är värd så mycket, men som vanligt får man ingen information om vad man får och inte får göra. Arga vakter får säga åt en när man håller på att gå över någon påhittad gräns istället.

Som tur är har jag (minst) ett hemligt vapen för att ta mig in på fester och mottagningar.
Fortsättning följer.

Jag inte fått min snygga Berlinale-väska än, vilket får mig att känna mig ännu mer utanför. Alla andra har en, oavsett ackreditering eller inte.

Bevisföring

Det finns en människa i världen som tycker att bevisföringen att en man för runt två tusen år sedan dog för att sedan återuppstå är starkare än bevisföringen att ett gäng tyskar gasade ihjäl några miljoner oskyldiga människor.

Eller så finns det flera såna människor. Det är i alla fall en underlig värld vi lever i.