Frilans

Mina första år i filmbranschen undrade jag hur man blev den där killen folk ringer. Jag såg mig omkring på inspelningar och såg att de allra flesta var rätt snygga, och tänkte att om man är snygg är det lättare att få jobb.
Men det stämmer inte riktigt. Egentligen handlar det om att bli ihågkommen. Om folk kommer ihåg att du existerar och inte har dåliga minnen ringer de igen.
Ikväll insåg jag är jag är väldigt oihågkombar (fräscht ord, jag vet).

Jag lär mig säga nej, ett ja i taget.

Spotify och klassiskt

Har hamnat i Spotify-träsket.

Jag har ett ganska stort bibliotek med mp3or, runt 60 gig, varav ungefär hälften är rippade från skivor jag äger. Det som verkligen saknas där är klassiskt. Jag har försökt ladda ner klassisk musik, men den brukar vara dåligt taggad och man har ingen aning om vad det är för inspelning man lyssnar på.

På Spotify har jag hittat nästan alla inspelningar jag velat höra, men inte kunnat för att de är svåra att få tag på (på CD).
Följaktligen har jag lyssnat på Arvo Pärt i Paavo Jarvis inspelningar. De är fantastiska.
Det hela slutade i att jag såg 24 Preludes for a Fugue och blev helt förälskad i vad som kan vara en av de flummigaste människor jag sett i en dokumentär.
Ett litet klipp, där Arvo berättar om Fur Alina:




Hur som helst tycker jag mycket om Spotify, men eftersom jag inte kan få ner musik till ipoden tror jag inte det kommer förändra hur jag lyssnar på musik. Dessutom saknas väldigt mycket som jag skulle vara intresserad av att lyssna på.
Det är dock riktigt kul att leta efter konstiga saker... Röda Armens orkester och kör sjunger God Save the Queen

Wiki-fun

Av en ren slump råkade jag klicka på kategorin Living People i en wikipedia-artikel. Där har de en lista på alla människor som lever och är viktiga, i hela världen.
Man får ont i huvudet av tanken. Jag önskar man kunde få upp hela listan på en sida.

Egentligen tycker jag inte om inlägg om Det Här Har Jag Gjort Idag, men här kommer en fet checklista:

Skicka en katt till england.
Hjälpa invalid-bror handla mat.
Fixa det sista på en musikvideo. (Fast det var förstås inte alls var det sista)
Fixa det näst sista på en reklamfilm. (Fast det var förstås inte alls det näst sista)
Hämta ut biljetter till invalid-bror på stadsteatern.
Klippa film i sex åtta timmar.
Skicka textning till en dvd.
Lära nån att man visst kan högerklicka på mac.

Nu ska jag sova.

Sagan om dagens outfit.

Det var en gång en tjej, sjutton år, som satt framför sin dator ganska mycket. Hon var varken snygg eller ful, snarare normal.
Hon tog rätt mycket fotografier på sig själv, och hon märkte att det fina med att ta bilder på sig själv var att man själv kunde välja hur man såg ut, och eftersom hon inte såg ut som en fotomodell kunde hon ta bort de nio av tio bilderna där hon inte såg ut som hon önskade sig att hon såg ut. Trots det blev det ändå flertalet bilder per dag.
Hon hade en blogg, där hon la upp de här bilderna, fast det var den tidiga sortens blogg innan folk var vana vid hur man läser en sån. Hon fick rätt mycket uppmärksamhet, av folk från alla åldrar och kön, eftersom hon var så snygg på alla bilderna och folk i allmänhet tycker om att titta på vackra människor.
Det här hände någon gång i slutet av nittiotalet när tonåriga tjejer inte skulle sitta framför datorer utan vara ut och vara Sociala, och ingen i hennes vänskapskrets visste att hon satt där vid sin dator så mycket. Men en dag hittade hennes pojkvän hennes blogg, och tyckte det var väldigt konstigt att det var så många bilder, och hon inte riktigt såg ut som hon egentligen gör.
Vår hjältinna hade ett dilemma. Skulle hon förklara för honom att hon tyckte om den digitala uppmärksamheten, eller bortförklara bloggen och sluta med bilderna?

Lösningen blev att hon varje dag hade olika kläder på sig, och kallade det hela för "Dagens Outfit", som en public service-tjänst om vad som är mode just idag. Eftersom hon var så snygg varje dag lyssnade folk och trodde faktiskt på att det var dagens mode. Man lyssnar ju gärna på snygga människor.
Och det var så dagens outfit blev till.

Svårt att sova?

Igår morse låg jag och hade svårt att sova, så jag satte på Sketches of Spain, världens bästa album.
Det slog mig att anledningen den är så speciell är att det känns som Miles spelar till någon, inte bara en mikrofon. Varenda ton är Miles som spyr ut hela sin själ till en person som står i studion framför honom.
Låter det som.
Jag hoppas han eller hon uppskattade det.