strejkvisor (mer Carla)

det är faktiskt rätt genialt...

Strejk

Nu tänker jag inte blogga mer förrens pappa gör det.

Pinsamt erkännande

En annan sak jag hade tänkt blogga om var hur konstigt det är att Blindness inte har något svenskt releasedatum. Nobel-relaterad, stora stjärnor, och en riktigt, riktigt bra film.
Problemet är att jag inte vet varför det är så, förutom att vi har ett biomonopol, så det blir inget inlägg om det.

Anton och Fashion går inte ihop.

Igår var det nån slags reklamfilm i modebranschen. Efter mardrömmen att behöva casta tonåriga anorektiker var det ju bara inspelningen kvar, då dessa tonåringar skulle sminkas och kläs som aristokratiska bejbs c:a cekelskiftet.

Det är tur att det är kvinnor som gjort kläderna, producerat filmen och regisserat. De fick stå för objektifieringen, en liten FAD som jag har helt enkelt inte den befogenheten. Idag när vi satt och tittade igenom materialet kom vi fram till att bästa beskrivning var flickskola gone horribly wrong.
Typ, hon coola tjugoåringen slängde ut lärarna, tog alla femtonåringar till fånga och gjorde bordell av det hela.
Så kan en DIY reklam regisserad av en feminist alltså se ut. Ni får se när jag klippt och färgkorrat och klippt om för musiken och färgkorrat om för kunden och ljudlagt klart.


Som en del i klipparbetet har jag idag lyssnat på läskig musik och i samma veva fått ett gäng nya NAVE-låtar och förälskat mig i Carla Kihlstedt igen. Den förre är en kompis från USA som gör musik olik all du nånsin hört. Den senare spelar inte bara fiol för en viss herr Waits, utan även för ett experimentellt hardcore/metal band med det lustiga namnet Sleepytime Gorilla Museum där hon även sjunger samtidigt som hon shreddar. Andra kanske känner henne från Tin Hat, en av de bättre moderna jazzgrupperna.
Allra bäst är hon dock som här, avskalad och i egen regi. Den som inte klarar av musik i mindre än 60 bpm kan hoppa till 2:30 i klippet då det blir lite svängigare.

Upp kl 5. Till Ringen. Skjuts sen.
Jag trodde vi skulle spela in i Tierp, som jag trodde låg nära Uppsala. Det visar sig att vi egentligen spelade in 7 mil norr om Tierp. Det var alltså en bit dit.



Väl där möts jag av lera. Massiv lera. Det syns såklart inte på bilden, men men det var säkert decimeterdjupt på sina ställen. Trots gummistövlar hade jag så klart lera upp till knäna när jag kom hem.



Sen var vi som vanligt alldeles för många på en alldeles för liten plats, resultatet blev att hallen fick en skofri zon så man kom igenom.


Vad gjorde jag då på denna inspelning? Jo, vi skulle filma en scen där två av dramatens finest skulle brottas. I leran.
Vi filmade aldrig scenen, och jag hade i princip inget att göra hela dan. Efter bara åtta timmar åkte jag hem. Jag skulle tro att de fortfarande håller på nu, sex sju timmar senare.

Dagens finaste var de tre praktikanterna som fick order om att ligga på golvet för att inte synas i bild och lyckades somna under ett bord i någon slags trippelsked.




Annars har jag B-fotat DI-film, ansökt till DI, skickat manus och projektbeskrivningar hejvillt, skvallrat en massa, skrivit några halvhemliga manus och några helhemliga.
Nu blir det åka av!