strejkvisor (mer Carla)

det är faktiskt rätt genialt...

Strejk

Nu tänker jag inte blogga mer förrens pappa gör det.

Pinsamt erkännande

En annan sak jag hade tänkt blogga om var hur konstigt det är att Blindness inte har något svenskt releasedatum. Nobel-relaterad, stora stjärnor, och en riktigt, riktigt bra film.
Problemet är att jag inte vet varför det är så, förutom att vi har ett biomonopol, så det blir inget inlägg om det.

Anton och Fashion går inte ihop.

Igår var det nån slags reklamfilm i modebranschen. Efter mardrömmen att behöva casta tonåriga anorektiker var det ju bara inspelningen kvar, då dessa tonåringar skulle sminkas och kläs som aristokratiska bejbs c:a cekelskiftet.

Det är tur att det är kvinnor som gjort kläderna, producerat filmen och regisserat. De fick stå för objektifieringen, en liten FAD som jag har helt enkelt inte den befogenheten. Idag när vi satt och tittade igenom materialet kom vi fram till att bästa beskrivning var flickskola gone horribly wrong.
Typ, hon coola tjugoåringen slängde ut lärarna, tog alla femtonåringar till fånga och gjorde bordell av det hela.
Så kan en DIY reklam regisserad av en feminist alltså se ut. Ni får se när jag klippt och färgkorrat och klippt om för musiken och färgkorrat om för kunden och ljudlagt klart.


Som en del i klipparbetet har jag idag lyssnat på läskig musik och i samma veva fått ett gäng nya NAVE-låtar och förälskat mig i Carla Kihlstedt igen. Den förre är en kompis från USA som gör musik olik all du nånsin hört. Den senare spelar inte bara fiol för en viss herr Waits, utan även för ett experimentellt hardcore/metal band med det lustiga namnet Sleepytime Gorilla Museum där hon även sjunger samtidigt som hon shreddar. Andra kanske känner henne från Tin Hat, en av de bättre moderna jazzgrupperna.
Allra bäst är hon dock som här, avskalad och i egen regi. Den som inte klarar av musik i mindre än 60 bpm kan hoppa till 2:30 i klippet då det blir lite svängigare.

Upp kl 5. Till Ringen. Skjuts sen.
Jag trodde vi skulle spela in i Tierp, som jag trodde låg nära Uppsala. Det visar sig att vi egentligen spelade in 7 mil norr om Tierp. Det var alltså en bit dit.



Väl där möts jag av lera. Massiv lera. Det syns såklart inte på bilden, men men det var säkert decimeterdjupt på sina ställen. Trots gummistövlar hade jag så klart lera upp till knäna när jag kom hem.



Sen var vi som vanligt alldeles för många på en alldeles för liten plats, resultatet blev att hallen fick en skofri zon så man kom igenom.


Vad gjorde jag då på denna inspelning? Jo, vi skulle filma en scen där två av dramatens finest skulle brottas. I leran.
Vi filmade aldrig scenen, och jag hade i princip inget att göra hela dan. Efter bara åtta timmar åkte jag hem. Jag skulle tro att de fortfarande håller på nu, sex sju timmar senare.

Dagens finaste var de tre praktikanterna som fick order om att ligga på golvet för att inte synas i bild och lyckades somna under ett bord i någon slags trippelsked.




Annars har jag B-fotat DI-film, ansökt till DI, skickat manus och projektbeskrivningar hejvillt, skvallrat en massa, skrivit några halvhemliga manus och några helhemliga.
Nu blir det åka av!

Just det, Bond...
Det är inte ofta jag blir besviken på filmer. Om det är en film jag sett fram emot mycket kan jag antingen acceptera att jag inte förstod den, eller tänka "jaja, den är väl gjort för nån annan".
Men nya Bond hamnar precis däremellan.
Jag gillar de klassiska filmerna för att de är Bond. Jag gillar Casino Royale som fan, för att det är en riktigt bra film med några få, väl utvalda, Bond-inslag. Men Quantum trampar fel överallt, och det blir bara en sunkig röra som varker berör eller ger en den där känslan som till och med herr Brosnan fick fram.
Ta scenen där Mathis ligger blodig på gatan...om den hade varit i Casino Royale har jag en känsla av att den faktiskt hade berört. Nu brydde jag mig inte alls. Eller jämför scenen där Bond träffar vad hon nu heter, med scenen i Casino där han och Vesper träffas. Ibland är en stilla middag på ett tåg en bättre plats att flirta än under en biljakt.

Den enda traditionen som följdes i Quantum var att förtexterna var det bästa med filmen. Det känns som den gruppen animatörer jobbade mer helhjärtat än herrarna Forster, Craig och Amalric.

Lite viktiga nyheter från världen i stort:

Förra veckan var jag på landet med mina favoritmänniskor som var tillgängliga. Det var precis vad som behövdes, fyra dagar whisky och skräckfilm. Vi hade till och med pumpor.
Jag diskade rätt mycket, vilket var trevligt. Varför slänger jag mig på disken utanför mitt eget hem, men låter mitt kök stå orört i veckor?

Hur som helst var middagarna rätt trevliga. Sista kvällen firades med att sex personer delade på två kilo lammstek, två kilo potatisgratäng och en hel plåt med rödbetor och chevre.
Ja just det, vi bakade runt 60 kanelbullar också.

Så vill jag alltid leva.

Jag hade tippat den som årets sommarplåga, men videon kom inte förrens nu.

Gissa budgeten...


Och sen går man in på youtubesidan och ser att det är UMG, och undrar varför de inte kan lägga mer dineros på videon...
För vad den kostade blev det rätt okej, men man blir ju lite sned.

Jag har bara sett youtube-versionen, men vill se den i riktig upplösning, för vi filmade med stillbildsgluggar, vissa ihoptejpade...kan det verkligen se bra ut?

Ales björk-impression

Some light reading.

Antalet syskonbarn är nu uppe i tio. Det är riktigt coolt.
Dessutom är vi en väldigt modern familj, så könsfördelningen är jämn.

Kvällens finaste hattar!

Chris är sjukt förtjust i pelmeni.

Till mamma

Uh oh.

Tyvärr fick vi skära sönder den här.

Ere volvo reklam eller??

Oh snap (torkel knutsson)

Klippning.

Hard at work

Visst är det härligt med svensk midsommar?

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om hur HD förändrat min syn på vissa filmer, men just nu hinner jag inte, för jag måste gå och slappa i solen. När det är soligt.

Nora är full.

Jag älskar regn i solen.

Fotboll eller?

Jordgubbar

På min dagliga morgonpromenad går jag förbi ett jordgubbsstånd vid södra station. Det jobbar två tjejer där, en brunett och en tjej med rött hår, och jag funderar varje gång på hur mycket jordgubbsförsäljningen går upp när den ena av dem jobbar.
Det är inte bara det att hon är vacker, det är ju många jordgubbsförsäljare, men hon ser alltid överlycklig ut. Det verkar inte vara tråkigt för henne att stå och sälja jordgubbar hela dagarna. Jag slår vad om att de jordgubbar hon säljer smakar mycket bättre än andra.